Fan vad ego du är

Idag, i personalrummet, bläddrade jag lite i Modiga prinsessor och ömsinta killar - genuspedagogik i praktiken, som de hade liggande där. När jag läste ett kapitel om hur killars viljor tenderar att gå igenom före tjejers, kom jag att tänka på...

Ett litet avsnitt ur min egen skolgång....

Min klass (jag gick väl i sjuan eller kanske åttan) var samlade i slöjdsalen för att välja ifall man ville ha träslöjd, syslöjd eller både och. Vi skrev ned vad vi valt på lappar som vi lämnade in till slöjdlärarna. Till min förvåning hade alla tjejer förutom en, valt syslöjd, och alla killar hade valt träslöjd. Jag var den enda i klassen som hade valt en termin av varje. 

     Eftersom det fanns fler killar än tjejer i klassen, var det en som inte skulle få plats i träslöjdsgruppen eftersom jag hade valt som jag valt. Den olycklige var upprörd och försökte övertala mig att överlåta min plats i trä- och metallslöjdsgruppen till honom. Snart ropade fler och fler i klassen åt mig att jag skulle ge killen platsen och sluta tjafsa. Fan vad ego du är. 

     Jag var på vippen att låta honom få platsen för att återställa lugnet i klassrummet. Men så slogs jag av insikten: Det verkar ju som att de tycker han är viktigare än jag. Och jag hade ju trots allt vunnit en ärlig lottning. Så jag vägrade helt enkelt att vika mig. Jag gottade mig i mitt trots, trots att jag i själva verket oftast var ganska beskedlig. Och fick, som enda person i klassen, både sy och snickra. 

Min termin i källaren på träslöjden spenderade jag helt vidrigt ur feministisk synpunkt, genom att få killarna i gruppen och i visst fall även läraren, att hjälpa mig med allt jag tyckte var jobbigt eller tråkigt (såga rakt, plocka fram och undan verktyg, fila, etc.) med förevändningen att jag var för svag eller för flickaktigt oteknisk.